kromosomer hit&dit

Jag måste sätta mig in mycket jag ca aldrig behövt. 

Ringer dit jag aldrig ringt.

Frågar det jag aldrig behövt undra över. 

Jag kan inte stanna upp, jag har svårt att släppa. För släpper jag en sak, känns det som att hela min värld rasar.

Kanske gör den inte det, kanske är det inte jag som håller i trådarna som jag tror.

Men det känns som det, och stannar jag upp så vet jag inte om jag orkar fortsätta sen, som om jag glömmer bort det. 

Jag är inte stressad, ändå är jag stressad. 

Det ska rulla det här livet och vi kan inte tänka så mycket just nu. 

Men när jag satt med papper om LSS så hinner jag tänka. 

Det gäller mitt barn. Det gäller mig. Det gäller alla mina barn. Oss. 

Inget är som det brukade längre.