När det märks

Har suttit flera veckor och tänkt skriva om när Liv fick sitt första riktiga ep-anfall. Men jag orkade inte.  Det var det värsta jag varit med om, även om jag visste att det nog var ep så var det mitt barn som låg i min famn och blev vit. Hon slutade andas. Jag bara skrek och skrek, lyckades ringa 112 och det första jag sa vilken adress de skulle infinna sig på. 

Det blev ännu en sjukhusvistelse och antagligen en erfarenhet rikare. 
Liv repade sig fort.

Sommaren är väl slut snart. 
Vi försökte oss på en husvagnstur. 
Vi orkade inte med det mer än några dagar. 

Det är lite annorlunda med 3 barn, varav ett inte kan gå men behöver röra på sig. 
Allt är bara annorlunda. Hela tiden. 
Livs syndrom är inte bara att vi ger medicin för hennes kramper. 
Hon växer, inombords växer hon så mycket nu. Och även om musklerna börjar bli starkare så är hon inte som vanlig 1,5 åring. Det är bara så. 
Hon vill vara i famnen mycket. Alltså mycket. Gåstolen är en bra avlastning och golvet är bra för hennes träning. Men ibland duger inte det. 

Och nu orkar jag inte skriva mer. Bla bla bla känns det som. 
Allmänt | | Kommentera |
Upp